Sirendjur
När däggdjuren anpassade sig till vattenlivet utvecklades valarna i flera olika håll, medan det klumpiga sirendjuret endast gick i en riktning. De fortsatte att vara kraftigt byggda varelser som livnär sig på sjögräs och alger i området intill stranden. Sirendjuren är dock unika i sin utvecklig då de är de enda växtätande däggdjuret som har anpassats för ett liv i vattnet. Deras tyngd gör att de kan beta av sjögräset utan att flyta upp till ytan och de stora framlabbarna används för att gå på botten. På grund av detta beteende kallas de ofta för sjökor, men deras närmaste landlevande släkting är faktiskt elefanten.

Alla sirendjur är starkt utrotningshotade, vilket framför allt beror på att de har jagats så intensivt. Idag utsätts de även för snabba båtar, föroreningar och människans påverkan på vattenflödena. Detta tillsammans med att de har en mycket långsam reproduktion medför att de har svårt att uppväga för den höga dödligheten.

Dugonger
Idag finns endast en art av familjen dugonger och den heter just dugong. Den lever i Indiska Oceanen längs Afrikas östra kust samt Australiens nordkust. Dugongen är helt anpassad till det marina livet och den lever hela sitt liv i havet. Kroppen är rund och smalnar av bakåt och de kan ta sig fram längs strandkanten genom att hasa sin 250 kilo tunga kropp.

Manater
Av manaten finns det tre olika arter vars namn skvallrar om vart de lever. Lamantinen finns vid Mexikanska golfens kurslinjer, amazonmanaten är bosatt i Amazonasfloden samt senegalmanaten lever i floden Nigers avrinningsområde som ligger mellan Senegal och Angola. Till skillnad från dugongerna har manaterna behov av att komma till sötvatten emellanåt, varför de lever längs kuststräckor som ligger i anslutning till floder och kanaler.

Stellers sjöko
Under 1700-talet utrotades den femte arten av sirendjur, Stellers sjöko, på grund av jakt. Den kunde bli upp till 8 meter lång och väga upp till 10 ton. Till skillnad från dagens levande sirendjur levde den i kallare vatten vid Berings hav och kring Kommendöröarna, där den livnärde sig på brunalger. Stellers sjöko kallades även för barkdjur eftersom dess tjocka skrovliga hud påminde om trädbark.